I det här blogginlägget kommer vi att undersöka behovet av att anta lagstiftning om säkerhetshantering av nanomaterial och utöka stödet för relaterad teknisk forskning, med utgångspunkt i de senaste fakta.
Det sägs ofta att om 20-talet var "mikrons" århundrade, så kommer 21-talet att bli "nanoens". Detta illustrerar tydligt vikten av nanoteknik och den enorma inverkan den har. Nanoteknik är vetenskapen och tekniken för ultrafin bearbetning som hanterar material på nanoskala – en miljarddels meter – och används i stor utsträckning inom olika områden som energi, material, medicin, informationsteknik och miljö. Faktum är att nanoteknik utgör grunden för moderna banbrytande tekniker, såsom nya material med en styrka som vida överstiger stålets, flexibla displayer och nanobärare som levererar läkemedel till cancerceller. Tack vare dessa enastående tillämpningsmöjligheter och industriella värde betraktas nanoteknik som en kärnteknik som kommer att driva nästa generations ekonomiska tillväxt, och forskning och utveckling pågår aktivt i länder runt om i världen. Dessutom expanderar nanoteknikmarknaden kontinuerligt i takt med tillväxten inom medicin-, halvledar-, energi- och avancerade materialindustrin.
De potentiella riskerna med nanoteknik har dock ännu inte helt klarlagts. Nanomaterialens egenskaper har inte helt förståts, och eftersom partiklarna är extremt små finns det oro för att de kan komma in i människokroppen genom huden eller luftvägarna och till och med tränga in i celler. Faktum är att forskningsresultat som tyder på att nanomaterial kan påverka miljön och människors hälsa publiceras kontinuerligt. Rapporter tyder på att vissa nanopartiklar kan utlösa andnings- och inflammatoriska reaktioner, och en växande mängd forskning tyder på att vissa nanomaterial också kan påverka aktiviteten hos jordmikroorganismer och akvatiska ekosystem. Följaktligen stärker stora länder runt om i världen kontinuerligt sina säkerhetsstandarder och riskbedömningssystem för nanomaterial. För närvarande utökar flera länder, inklusive USA och Europeiska unionen (EU), gradvis sina system för rapportering, riskbedömning och märkning av nanomaterial, medan internationella organisationer också aktivt arbetar med att fastställa relevanta standarder och regelverk.
Sydkorea implementerar också olika strategier för att etablera ett responssystem för de risker som nanomaterial utgör. Säkerhetsledningssystemet behöver dock fortfarande ständigt förfinas. Regeringen har etablerat relevanta system genom att formulera nanoteknikutvecklingsstrategier och säkerhetsledningspolicyer, och den tillämpar vissa riktlinjer och tekniska direktiv inom områdena livsmedel, kosmetika och industrisäkerhet. Eftersom dessa system ofta drivs sektor för sektor finns det dock ett behov av en mer systematisk utveckling av ett integrerat säkerhetsledningssystem och en rättslig ram som heltäckande täcker nanomaterial som helhet.
Regeringen har utarbetat en omfattande plan för säker användning av nanoprodukter, och driver initiativ som att etablera ett ledningsramverk som täcker hela processen från produktion till distribution av nanoprodukter; utveckla och standardisera säkerhetsbedömningstekniker; etablera ett certifieringssystem som överensstämmer med internationella standarder; återuppliva marknaden för säkra nanoprodukter; och stärka lagar, förordningar och internationellt samarbete. Även om relevanta lagar och förordningar, såväl som nationella FoU-projekt, kontinuerligt har förfinats sedan dess, kommer ett omfattande säkerhetsledningssystem som omfattar både nanoprodukter och nanoavfall att kräva kontinuerlig förbättring och forskning.
För närvarande är Sydkoreas nanoteknik globalt erkänt som ett mycket konkurrenskraftigt område. Å andra sidan är teknisk forskning relaterad till säker hantering av nanoprodukter – inklusive behandling av nanoavfall – fortfarande ett område som behöver utökas, och säkerhetsledningssystemet kräver också kontinuerlig förfining. Tidigare studier som involverar övervakning på plats av nanomaterialproduktionsanläggningar bekräftade potentialen för att arbetstagare exponeras för nanopartiklar i vissa processer. Vid den tidpunkten fanns det otillräcklig medvetenhet om de potentiella farorna med nanomaterial, och fall rapporterades där lämpliga skyddsåtgärder inte genomfördes. Dessutom identifierades nanoavfallsbehandlingsteknik som ett område som kräver kontinuerlig forskning och utveckling; dessa frågor fungerar som exempel som illustrerar behovet av teknisk utveckling och institutionella reformer.
Att etablera de tekniker och relevanta lagar och förordningar som krävs för säker användning av nanoteknik är en viktig uppgift, inte bara för att minimera riskerna för människors hälsa och miljön, utan också för att säkerställa hållbar industriell utveckling och nationell konkurrenskraft. För närvarande stärker stora länder kontinuerligt säkerhetsbedömningar, riskhantering, märkningssystem och informationsutlämnande för nanomaterial, och internationella säkerhetsstandarder utvecklas stadigt, ledda av Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Denna trend indikerar att säkerhetsverifiering och relaterade regler sannolikt kommer att bli ännu viktigare vid produktion och distribution av nanoprodukter i framtiden.
Dessutom stärker flera länder, inklusive USA och Europeiska unionen (EU), informationsutlämnandet och säkerhetsbedömningarna för produkter som innehåller nanomaterial, och inom vissa sektorer använder de märkningssystem och riskhanteringssystem. Det är högst troligt att kraven relaterade till produktsäkerhet kommer att bli ännu strängare i internationell handel framöver. För att proaktivt kunna reagera på dessa internationella förändringar och aktivt delta i processen att fastställa internationella standarder måste Sydkorea därför kontinuerligt förfina sin lagstiftning och relaterade system för säkerhetshantering av nanomaterial.
Nanoteknik spänner över olika branscher – inklusive energi, medicin, information och kommunikation samt miljö – och etablerar sig som en kärnteknik som kommer att driva framtidens samhälle. Nanomaterialens effekter på både miljön och människors hälsa har dock ännu inte klarlagts helt, och nya forskningsresultat fortsätter att ackumuleras inom detta område. Med tanke på dessa egenskaper kräver nanomaterial strängare och mer systematiska säkerhetsstandarder än konventionella material. Även om Sydkorea har säkrat konkurrenskraft i världsklass inom nanoteknik krävs det fortfarande fortsatt forskning och investeringar inom områden som säkerhetsteknik, riskbedömning, teknik för behandling av nanoavfall och relaterade lagar och förordningar.
När klorfluorkolväten (CFC) först utvecklades betraktades de som ett innovativt ämne. Men när det väl avslöjades att de bidrog till uttunning av ozonskiktet och klimatförändringar implementerades internationella regleringar. Detta fall visar på behovet av att beakta inte bara de fördelar som ny teknik kan medföra, utan även deras potentiella risker. Den fulla omfattningen av den inverkan som nanomaterial kan ha på människor och miljö har ännu inte helt klarlagts. Därför är det viktiga uppgifter för en hållbar utveckling av framtida industrier och allmänhetens säkerhet att kontinuerligt förfina relevanta lagar och förordningar och aktivt stödja forskning om säkerhetshanteringstekniker – inklusive teknik för nanoavfallshantering.
